Det jag nu ska berätta hände någon gång under andra halvan av 1980-talet. Min salig mor hade flyttat till Grisslehamn några år tidigare och vi hade fått tillgång till både en båt och en fiskeintresserad och kunnig plastpappa. Vi satte gäddsaxar på isen under vintermånaderna, vi “ryckte” strömming i Väddöviken under några försommarveckor och vi drog ut till havs för att pilka torsk mot sensommaren eller tidiga hösten. Min kära plastpappa Nils-Åke kände till var de bästa fiskeplatserna fanns, trots att han inte var yrkesfiskare.
Vi drog ut med hans lilla träbåt med ruff i fören för att försöka fånga lite torsk. Det var innan Nils-Åke hade sparat ihop pengar för att köpa en lite större Crescent plastbåt. Han ville aldrig låna pengar för sådana saker även om det fanns låg ränta privatlån. Vill du själv köpa en ny båt eller något annat, och inte vill spara ihop pengarna, kan du ju alltid vända dig till Sambla för att jämföra olika lån. Men du lånar väl inte pengar i onödan, hoppas jag. Det var alltså Nils-Åke, min plastbror Nils-Olov och jag. Vi brukade gå ut till ett ställe i höjd med Svartklubben, eller en bit till, om jag minns rätt. Där fanns det tydligen några bankar eller klippor på botten och torskfisket var ofta lyckosamt på den platsen. Just den här dagen skulle det vara extra lyckosamt, och efter detta fiskafänge kraschade torskbeståndet i Östersjön, så vi var bland de sista fritidsfiskarna att uppleva en dylik fiskelycka.
Vi hade optimistiskt nog tagit med oss några plastpåsar till fångsten, men de skulle inte förslå långt, skulle det visa sig. Vi hade även varsin vinda med en stor torskpilk på, och ett par extra vindor och pilkar fanns det också i båten. När vi hade kommit på plats och började sänka ned pilkarna fick vi genast torskkänning. Så fort pilken kommit ned på lagom djup, gjorde man ett litet ryck för att se om det skulle bli något. Det blev det! I stort sett kunde vi rycka upp en torsk med varje pilk, varje gång den kom ned. Vi satt och drog upp torskar av finfin storlek i säkert två timmar, och de tog aldrig slut. Till sist började vi tycka att det kanske var tillräckligt, och samtidigt hade vi märkt att relingen på båten började ligga oroväckande nära vattenbrynet. Denna gamla träbåt brukade man få ösa lite grann under färd, men nu var ju hela durken i båten fylld av torskar, så det gick inte att ösa. Våra medtagna plastpåsar skulle inte räcka förstod vi.
Vi avbröt fisket av trötthet, lycka och oro för båten, inte för att fiskelyckan eller torskarna hade tagit slut. Förmodligen kunde vi ha fått torsk ett par timmar till, som det verkade. Vi gick tillbaks mot vår brygga på låg fart för att inte vattnet skulle slå över relingen. Nils-Åke drog hem med bilen för att hämta några fiskelådor han hade i ladan. Vi var trötta och lyckliga. Vi hade fått 88 torskar den gången. Det här var en alldeles sann fiskehistoria, som alla är.
